Vi har under de senaste veckorna ägnat oss åt att lyssna igenom samtliga avsnitt av den eminenta dokumentärserien "P3 Dokumentär". Stor eloge till skaparna av denna dokumentärradioserie!
Mellan varven är journalisterna lite hårt vinklade men över lag jämnar det ut sig och det verkar faktiskt som de gör något som ytterst få journalister klarar idag - nämligen att hålla sig objektiva. De observerar och beskriver, tar inte ställning för någon part utan överlåter till lyssnaren att döma och bedöma. Mycket bra!
Några av de företeelser de tar upp hör till de allra värsta skamfläckarna i svensk nutidshistoria.
Det värsta vi hört hittills är "journalisten och författaren" Gunnar Lindstedt fåfänga försök att få sina "15 minutes of fame" på beskostnad av andra människor. Vi kan faktiskt inte finna någon svensk som så övertydligt illustrerar "thän swänska afvundsjhukan". Gunnar spekulerar hejvilt om Trustor, Dotcom-bolag och annat som bara har gemensamt att han som ful och tjock journalist-wannabe inte får vara med och spruta champagne och träffa vackra damer. Ok. Förlåt. Det var plumpt. Men vilka andra motiv finns där? Inte ens när Trustor-herrarna frias i hovrätten slutar han kasta skit efter dem. Vi tar inte parti för någon här, rikemanssönerna har råd att anlita Silbersky och ger järnet i hovrätten, men lyssnar man till sakargumenten så är det riktigt att vad de gjort inte är olagligt handlande av någon av de åtalade. När Lindstedt på slutet av en hetsig radiointervju försöker beslå Mattson med skattebrott trots att det ännu inte är utrett och åtal inte är väckt, så når hans avundsjukejournalistik ett nytt lågvattenmärke.
Mattson kan säkert skatteplanera men det radiolyssnaren inte vet är att inkomst i ett svenskt aktiebolag inte skall deklareras av ägaren som privatperson om pengarna stannar och arbetar i bolaget. Nu är "Lex Uggla" dessutom slopad så nu behöver inte ens pengarna jobba längre, de kan stå i bolaget år efter år utan att utlösa någon skatt för ägaren. Bolaget beskattas givetvis - om det har någon vinst att beskatta. Likvider är inte samma sak som vinst.
Det är också intressant att följa maktens språk där Skarinder hela tiden talar om "ekobrott" på ett sätt som ger intryck av att dom redan fallit. Byxorna åker ner när han skyller på att man inte kunde helsatsa på att plocka Posener i inledningen av flykten "eftersom vi höll på och etablera Ekobrottsmyndigheten, det var så mycket att göra". Ursäkta? Den nya myndigheten som bara har ett jobb att sköta - nämligen att åtala misstänkta ekobrottslingar - har inte tid att jaga dem? Detta visar också en annan sida av myntet, nämligen att den redan från början kritiserade nya myndigheten var tvungen att bevisa sin duglighet och nödvändighet. Vad vore bättre än att slå sönder och samman livet för tre unga svenskar som - ve och fasa - rullade hatt på rivieran. Skarinders ord ligger så fint i munnen på Sveriges Radios nyhetsuppläsare: "Den ökända ekobrottslingen Joakim Posener har synts till i Sydafrika". Vissa individer inom massmedia älskar att vara domare och bödel. Någon rättegång är därefter inte nödvändig. Hur friade Mattson och Jisander än blev i hovrätten är de för alltid dömda av svenska folket som presenterats en falsk dom av massmedia.
När politiker gör bort sig slår det tillbaka på väljarna som valt dem men de stora mediehusen är privatägda och svåra att påverka. Att sedan SVT försöker efterlikna de privata drakarnas journalistik är rent omoraliskt och ett fruktansvärt slöseri med licens- och skattepengar.
Varför finns inga nya häcklare av svensk överhet och förmynderi? Denna företeelse dog med Eddie Meduza. Bengt Sändh och Finn Zetterholm sitter och räknar pengar, Wiehe har gått vilse till vänster och Thåström är bara mörk och svår.
Gunnar Lindstedt insjuknade 2003 i "elöverkänslighet", ännu en hallucination, och har nu svårare och svårare att verka som journalist. Det finns en rättvisa ändå...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar