Indignationsprivilegiet

Lena Andersson tillhör den krympande skara vänsterintellektuella som fortfarande går att lyssna på. Hon är nyanserad och saklig. Hon har en fantastiskt språkkänsla och en massa humor som ibland är väl dold.

I dagens DN skriver honom om det hon träffande nog valt att kalla för "indignationsprivilegiet" som den faktor som avgör vilken upprördhet som är giltig.

Hela artikeln är briljant. Men slutsatsen är uppåt väggarna. Den enda rimliga slutsatsen av resonemanget borde väl vara att indignationsprivilegiet glidit vänstern ur händerna - men inte pga att det (orättvist!) övertagits av högern utan för att vänstern saknar legitima och brännande frågor! Högern, särskilt extremhögern, har kastat sig över frågor som diskuteras vid köksborden. Vänstern (över hela skalan) har antingen hopplöst föråldrade hjärtefrågor eller (vilket är mycket vanligare) frågor som inte berör någon förutom en liten klick intellektuella.

Byt fokus och hjärtefrågor till sådana som faktiskt betyder något för den stora massan så kan ni återta indignationsprivilegiet.

DN